Januari 2024

Käre Faith Homes vän. Gott Nytt År och god fortsättning!

Året har gått mot sitt slut. Tidens flykt är ofrånkomlig. Dörren till 2023 har definitivt slagits igen och en ingångsport till 2024 har öppnats. Det ligger löfte i tanken på nya dagar men också en känsla av oro och undran. Hur ska året blir? Och kommer det att bli ett helt år för min del? Vad kommer årets innehåll att bli?

Inte kan jag själv besvara frågorna jag ställer. Ingen annan kan det heller. Gud lyfter inte in framtiden avslöjad i mitt frågande nu. Vi får nöja oss med att en årslång resa ligger framför oss om allt går väl och kan liknas vid en 12 månaders lång seglats på för oss helt okänt vatten.

Ett ord från Bibel ringer i mina öron. Det är från aposteln Paulus som skriver till församlingen i Kolossos, en liten stad i västra delen av Frygien, inte långt från Efesos. “Och allt, vadhelst ni företar er i ord eller gärning, gör det allt i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom Honom. “ Kol 3:17

På tröskeln till det okända året får jag en nyckel i min hand. Den heter "I Jesu namn”. Det är ingen tom formel att mumla inför svårigheter. Tvärtom är det ett ja till Jesus som ber att gå med oss in i vårt liv.

Där är hans löfte om närvaro och delaktighet i våra dagar, men där sker också en färgsättning på mina dagars innehåll. “Gör allt i Jesu namn… både ord och gärning” står det i vår nyckelvers.

Med nyckeln “I Jesu namn” vågar jag tacka för ett nytt år.

Även om själva julens eldorado har passerat, så lever nog de flesta av i oss i svallvågorna efter helgens härligheter med julmat och dekorationer, julsånger, julklappar och dylikt.

Det avslöjar också något väsentligt om människans natur och personlighet. Mot den bakgrunden förstår vi nog att skapelsemeningens förvaltaruppgift sitter djupt i människosinnet då vi märker hur krampaktigt och med vitnande knogar vi håller fast tingen.

Vårt värnande om vad vi har och håller styr det mesta och hot om skada och förlust fräter på vårt mod, vår sinnesbalans och vår känsla av meningsfullhet.

När förlust, om än minimal, faktiskt drabbar oss har vi svårt att förstå spillrornas predikan.

Jag tror att min skissering mer eller mindre tangerar verkligheten även om den ingalunda och på intet sätt innesluter alla.

På tal om skador, spillror och förlust ligger det snubblande nära att tänka på sjönöd, storm och vrakdelar. Hör vad Gudsmannen Paulus har att säga till besättningen på en sjunkande lastbåt, “Men nu uppmanar jag er att ara vid gott mod, ty ingen av er skall förlora sitt liv, allenast skeppet skall gå förlorat”. Apg 27:22

Skeppsbrottsberättelsen är inte bara en skildring ur Paulus växlande och händelserika tillvaro som missionär. Den har ett knippe lärdomar till oss alla som hotas av både de stora skeppsbrotten och de små snedseglingar som kan beröva oss det vi sätter pris på. Läs gärna hela det ovan nämnda avsnittet i Apostlagärningarna.

Det finns en som bryr sig om våra färder, men hans omsorg avvänder inte alla faror. Någon sommarseglats på spegelblanka vatten har vi inte lovats, men vi har fått löfte om mod i storm, djärvhet och kraft i faror, övervinnarvilja i motstånd och motgång, sinneslung i ensamhet och Fudstri o övergivenhet samt seger och triumf i kamp och envig. Det löftet bygger på vissheten om en säker utgång: livet ska bli räddat. Det modet fordrar omvärdering som låter väsentliga ting få sin plats och oväsentliga sin.

Det kan låta fruktansvärt och bestialiskt att tala om “allenast skeppet” som havets rov för sjömän som kallar detta sitt hem, Det känns svårt att få märket “allenast” eller “bara” på något av det som bär vårt liv. En gång kommer den stämpeln att synas också på vår kropp, också den ska gå under. Då räcker bara vår tro och förtröstan till honom som frälsar vårt liv, vår andre som är bestämd att övervinna alla skeppsbrott.

Det enda som är värt att riktigt frukta är trons skeppsbrott.

Nu rustar vi oss för ett nytt skolår med början i januari. Med det kommande läsåret ska vi också praktisera den nya och införda schemaläggningen, som hittills vållat en del motsättningar bland en del skolfolk. Eventuella svagheter i den nya undervisningsplanen har redan påvisats och hur fortsättningen blir kommer framtiden att utvisa.

Under november månad var vår Bibelskola igång och den 25:e samma månad examinerades elva Bibelskoleelever efter ett års träning och undervisning. Samtidigt godkändes och avskildes 15 nya söndagsskollärare efter en ettårig lärokurs. Allt skedde i Faith Homes regi i vår kyrka i Makutano.

Jag tycker mig se en sällsynt god människa i Dig med ett finstämt ädelt sinnelag tack vare Din generositet och gåva. Du har tillfört vår mission så mycket gott och skapat så stor glädje. Hjärtligt och STORT TACK.

Din Vän

Fride Nilsson

Oktober 2023

Tack och Lov, vill jag utbrista, nu är den äntligen avklarad- majsskörden alltså. Den är avslutad för i år och avslutad väl dessutom Det är ett drygt arbete som ”tycks" aldrig ta slut. Årets skördearbete med majs gav oss ibland intrycket det aldrig komma till en slutpunkt. Men nu är det äntligen avklarat, även om det tog tid i anspråk, Förlängningen av arbetet berodde på ihållande regn. Majskolvarna i de uppstaplade majsstackarna måste vara totalt “snustorra" innan de plockas av, om inte så måste de spridas ut på marken för att ge dem en ordentlig soltorka och värme.

Men hur långt räcker säg 100 st 90 kilos majsmjöl för glupska och hungrande elever och ungdomar? Tyvärr kort, alltför kort, och när vår egen majs är slut tvingas vi våra fattighjon att köpa majs och sälla oss till våra barmhärtiga bidragsvivares hjärtan från Sverige. Tack gode Gud att den vägen finns och står öppen för oss.

Låt oss tillsammans växa

”Men han (Jesus) svarade: Nej, ty då kunde ni rycka upp vetet jämte ogräset när ni samlar detta tillhopa." Matt.13:29.

Det kan vara svårt att leva med klarhet. Den klarhet som uppenbarar verkligheten som gäller vårt eget liv kan vara svår därför att vi måste göra något eller låta något ske som medför möda, kanske smärta. Men den klarhet som låter oss ana verkligheten hos andra är svår därför att vi inte kan eller inte får göra något för att förändra den. En av de verkligheter vi har svårt att leva med är när vi ser det onda få fäste i andras liv. Det är sorg vi känner när människor vi delat andlig välsignelse med också demonstrerar att andra verkligheter bor i deras inre. Besvikelse, oro, kanske harm blandar sig i vår hållning till den blandade bilden. Ibland är det på samma sätt vi ser på de stora skeendena i vårt samhälle, vår omvärld orenas och vårt folk bryts ner.

Berättelsen om ogräset i åkern Matt I5:24-30, är ett märkligt inslag och inlägg i frågan om den kristnes hållning till det onda. Jesus tar inte emot erbjudandet om rensningshjälp på den brokiga åkern. Låt alltsammans växa, är hans svar, Några ting kan vi vara säkra om att han menar. Det kommer en dag när vad som är vete och vad som är ogräs ska vara helt klart. Det ska inte tröskas tillsammans, även om det växer tillsammans. Han säger också att det går att ta miste på så länge växandet pågår och att det går att skada det goda med att rycka upp det onda.

Jag tror att poängen är, människan är inkompetent att på samma ömsinta sätt som Guds änglar döma över det onda i andras liv rädda det goda till evigt liv.

Den här brevhälsningen skriver jag från vår uteveranda på sen eftermiddag. Strax före klockan sju tonas himlaljuset hastigt ner. Alla ljud dämpas, hela landskapet tycks hålla andan inför den stundande natten. Men när mörkret är ett faktum, återkommer ljuden med förstorad styrka: någraa kvinnors samtal utanför en hydda, hundar som småskäller på varann, åsnornas protestrop… men här lyser flitens lampa med Fridshälsningar.

Fride Nilsson